IMG_4589_edited.jpg

REGIVISION

av Andreas Bjunér

Sverige är ett land som i generation efter generation har byggt på kollektivet. När någon inte orkat mer har samhället funnits där med en hjälpande hand. Det svenska folkhemmet, sjukvården, skolsystemet och vårt föreningsliv har varit en grundbult där kollektivet har satts före individen.

 

Men tiden förändrar oss och vårt samhälle. I dag lever vi i ett samhälle där individen växt sig starkare och kollektivet svagare, en utveckling som Olof Palme varnade för i ett klassiskt tal under valrörelsen 1982 ".. där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand."

 

Det finns nog inget vackrare än tanken på ett solidariskt samhälle där vi alla får vara den vi vill, älska vem vi vill, klä oss som vi vill och tänka som vi vill samtidigt som vi backar upp den som har det svårt. Ett samhälle där den svaga har samma människovärde som den starka och där den på mycket makt inte hörs mer än den med lite makt.
 

Sedan jag var liten har jag gått och tittat på Hammarbys fotbollsmatcher och fascinerats av den växande brokigheten i Bajenland. På läktarna spelar det ingen roll vem du är, var du är född eller vem du älskar. Som en stor kollektiv kraft står vi där vecka ut och vecka in och sjunger fram vårt lag. Vi kommer från olika samhällsklasser, olika bakgrunder, olika kön och med vitt skilda intressen.

 

Någon är snickare, någon annan börshaj och en tredje har inte haft ett jobb på flera år. Någon är född och uppväxt på Söder, någon annan kommer från Skåne och en tredje har hittat sin plats på läktarna efter en lång flykt från Somalia.

 

Vissa krafter är exkluderande, andra är inkluderande. Vissa är vänster, andra är höger och en tredje står nånstans mittemellan. Någon är snut, någon är kriminell och en tredje är ensam. Någon är hipster, någon är svenne och en tredje älskar jazz.

 

Detta fenomen vill jag göra en film om. Detta är inte en berättelse om fotboll, detta är en berättelse om hur en brokig samling människor förenas i en stark kollektiv kraft, i med och motgång. Jag vill göra en observerande dokumentärfilm helt utan intervjuer, men där människorna i filmen belyser både brokigheten och styrkan i den sociala gemenskapen. Som en svensk version av den italienska dokumentärfilmen Sacro GRA, där historien om människorna som bor kring ringleden i Rom berättas genom nedslag hos vitt skilda karaktärer.

 

I Bajenland är det väntan på den stora derbymatchen som är framåtrörelsen i filmen. Runt om i Stockholm fortgår livet på skilda håll, men när matchdagen är kommen står de där tillsammans. I filmen belyser vi brokigheten och skillnaderna genom att växelklippa mellan flera olika karaktärer som alla lever liv som inte påminner om varandra, om det inte vore för passionen för Hammarby idrottsförening.

 

Bajenland berättar på samma gång historien om Södermalm och dess förorter. Södermalm, en gång i tiden en plats för arbetarklassen och konstnärer, i dag allt mer en plats för människor med stadsjeepar och tunga lönekuvert.

 

Arbetarklassen och konstnärerna har flyttat söderut. För hammarbyismen, som tron på Bajen ofta kallas, har detta skapat en enorm brokighet i leden. De största rivalerna har tidigare använt öknamn som Pundarbajen, samtidigt som Hammarbyfansen sjungit ramsor som "Hasch å thinner, Bajen vinner, allez, allez, socialgrupp tre!”. I dag har rivalerna bytt fokus och inte sällan hånar man klubben för alla inflyttade nyrika ”bönder”, som älskar ”den sköna stämningen på Söder” och inte sällan har landat ett toppjobb i huvudstaden.
 

Hipsterbajen är i dag ett mer utbrett öknamn än Pundarbajen, men sanningen är att båda grupperna finns och står sida vid sida på läktarna.

 

Hammarbys geografiska supporterfäste brukar kallas "Bajenland". Det räknas löst som Södermalm och flertalet söderförorter. Framförallt på den gröna tunnelbanelinjen, men även på den röda. Namnet för tankarna till en nation och för många är Bajenidentiteten mycket starkare än kopplingen till nationen Sverige. Samtidigt har Bajenland mycket av det som förknippas med en nation. Det finns en egen nationalsång (Just idag är jag stark), en egen flagga (den grönvita fanan), en kung (Kennedy Bakircioglu!), ett ”landslag” (både på herr- och damsidan) i flera idrotter, en huvudstad (Södermalm), en oerhört stark patriotism (på gott och ont) och inte minst en enorm brokighet.

 

I en tid med stora klyftor och växande etnisk och socioekonomisk segregation har platser där människor från alla delar av skalan kan mötas under samma villkor fått ett större värde. Platser som påminner om den gamla tidens kyrkas betydelse.

Bajenland är med andra ord inte en film om fotboll, utan en film om hur människorna i ett samhälle med stora klyftor skapat en parallell kollektiv identitet där dessa klyftor på många sätt suddats ut.


PS. Vill du ha löpande uppdateringar om projektet? Fyll i din e-post-adress här under och gilla Projekt Bajenland på Facebook. Ett annat tips är att följa @mammutkultur på Instagram.